Matilda Melin i Idol 2013

Matilda Melin Bloggen startar nu!

< Klicka här för fakta om Matilda Melin>

Idol hade flera deltagare som inte var nya talanger 2010. Rekordet i erfarenhet hade Geir Rönning, som tävlat för Finland i ESC! Linnea Henriksson hade gett ut ett album med sitt avantgardistiska jazzband och fått fina recensioner i creddiga Orkesterjournalen. Nu säger Idol att man inte ska ha deltagare som redan har gett ut skivor, eftersom första priset är ett skivkontrakt.  Gabriel skrev det ryska bidraget till ESC 2013 och stod även på scenen och körade. Erik Rapp vann Lilla Melodifestivalen och tävlade för Sverige i Junior ESC.

Vem vinner Idol 2013?

Kanske vinner Erik. Troligen kommer i så fall Elin eller Matilda tvåa, om ingen oväntad utveckling sker. Efter att ha sovit på saken efter första fredagen sätter jag nog mina pengar på Matilda. Eller kanske inte på att hon ska komma tvåa, hon kan komma trea eller fyra, men på att hon blir den intressantaste artisten under och efter Idol. Hennes blick igår kväll fick mig att tro hon har ”det”. Det finns många som kan sjunga, men bara några som har det där mystiska som förtrollar publiken.

Att ha gått vidare genom juryns wildcard istället för publikens röster borde vara ett minus. (Från och med nu är det ju publiken och inte juryn som bestämmer.) Detta talar mot Sarorna och Miriam, som annars är väldigt bra alla tre. Dom andra killarna (utom Erik) är jag lite tveksam till, men vi får väl se hur dom utvecklas under tävlingen. Allt kan hända.

Det finns inte så mycket fakta om Matilda Melin ännu, men här kommer lite bonusläsning om Idol, idoler och scenmagi:

Ålder, droger och skivkontrakt

2007 var Amanda Jenssen yngst med sina 19 år. 2011 framstod 19-åringarna som gamla och Peter Jöback kallade lite skämtsamt deltagarna för ”barnen”. Att vara 15-17 år innebär att man hänger i ett tomrum mellan barndomen och vuxenlivet. Framförallt har man inte gått ut skolan, dvs gymnasiet. De som är tonårsföräldrar idag tänkte mest på tågluffning, Rolling Stones och mellanöl under sin gymnasietid. Då fanns det jobb om man var villig att ta vad som helst, typ att sortera post eller stå på en fabrik. Men några levde hellre på bidrag och även under tider med hög ungdomsarbetslöshet kunde fabriker ha svårt att få personal.

Få läste vidare efter gymnasiet. Att jobba, tjäna pengar och ha råd att festa och köpa bil lockade mer än studier på universitet och högskola. Det värsta skällsordet var inte ”loser” utan ”plugghäst”. Idag finns det en helt annan konkurrens om jobben och 60% läser vidare på högskola för att öka sina chanser. De som växer upp idag har inga illusioner om att ”samhället” ska ge dem jobb, bostad eller pengar. Vill man få ett liv måste man skaffa det själv.

Då kommer Idol in i bilden och erbjuder en genväg till en framtid som artist – och man behöver inte ens ha tagit studenten. Man kan förstå att dom som är 15-17 år vill ta en sådan chans. Men det är ändå inte helt okomplicerat. 2011 förutspåddes Molly och Amanda Persson, båda nyss fyllda 16 år, lysande karriärer som sångerskor. Sedan gick båda tillbaka till skolan och sedan dess har man inte hört något från dem. Tv4 bryr sig naturligtvis inte om vad som är bäst för deltagarna. Efter diverse experiment med äldre deltagare har man nu gått tillbaka till att satsa på unga tävlande, som går hem hos publiken. Och ju yngre man är, desto mer införstådd är man med vad som gäller i dagens samhälle och desto mer villig är man att göra den totala satsning som krävs. Dessutom har man inte fått barn, jobb, hem, lån och utgifter ännu – och kan gå in för tävlingen till hundra procent. Tove Styrke sade att man blev väldigt fattig av att vara med i Idol och önskade sig pengar i julklapp!

2011 tog Universal över uppgiften att ge vinnarna det utlovade priset: Ett skivkontrakt. Två år efter Idol har vinnaren Amanda Fondell fortfarande inte fått göra ett album med egna låtar. Varför vet vi inte, men att hon gjorde sommarturnén efter Idol med sin kille, sin kompis och sin kompis kille istället för handplockade proffsmusiker säger kanske något om samarbetet mellan AF och Universal. Säga vad man vill om Sony, men dom gav ut album med vinnarna som oftast sålde platina direkt. I ett fall strulade knarkproblem till det, men han fick ändå som han ville och fick så småningom ge ut ett album med sitt band istället för som soloartist.

Numera kollar Idol fredagsfinalernas deltagare i polisens belastningsregister. Om man har dömts för och sonat ett brott ska man väl inte lastas för det, men kanske vill man undvika deltagare dömda för narkotikabrott? Vi vet åtminstone att alla som söker till Idol måste skriva under ett godkännande av denna kontroll. Förbudet mot alkohol under tävlingen är nog bra, vem vill se fulla eller bakfulla personer på scenen? Och det är väl ett rimligt krav att dom som kan hantera spriten avstår från densamma så länge dom är med i tävlingen. Alkohol är lugnande och därför kan det vara frestande att ta ett par supar för att lugna nerverna innan man går ut på scenen. Men då missar man chansen att lära sig vända rampfebern innan man går ut till en urladdning av energi när man väl står på scenen.

Att beröra publiken

Själv har jag föreläst mycket och då gäller det att ge allt under 40 minuter och göra publiken, arrangören och framförallt sig själv riktigt nöjda. På en skala mellan 1 och 5 bör utvärderingarna hamna på 4,5 och då kan man inte stå och tänka på annat samtidigt. Jag dricker alltid bara kaffe innan och ibland är jag så förgiftad av koffein och noradrenalin att jag nästan mår illa, men det går över när man börjar snacka. Ibland tar jag en öl efteråt, men allra skönast är det om man bor på hotell och det finns ett badkar att sjunka ner i. Efter rampfebern och en lyckad prestation kommer avslappning och ett milt lyckorus. Allt det här är fysiologiska processer man kan lära sig styra, precis som man kan lära sig styra ”runner’s high” om man joggar eller löptränar.

Om jag inte har ögonkontakt med någon i publiken glömmer jag allt annat tills jag lyckats fånga den personens blick och intresse. Men ibland har man strålkastarna i ögonen och då får man försöka få ögonkontakt med någon på första raden. Ett trick som min teaterlärare lärde mig på mellanstadiet är att skapa ögonkontakt med någon som ser glad och intresserad ut. Om man talar direkt till den personen kommer alla att uppleva det som att man talar direkt till just dem.

Att äta kameran med ögonen är däremot något helt annat, som vi vanliga människor sällan eller aldrig har fått prova. Deltagarna i Idol får lära sig det, men ibland märker man att dom inte vet vilken kamera som filmar dem just då. Så det är inte bara en sångtävling och därför var tävlingen där deltagarna inte syntes en idiotisk idé som lades ner efter en säsong. Ska man bli artist måste man nå ut genom rutan och få hjärtat att slå lite snabbare på/i dem som sitter i tevesofforna. När Amanda Jenssen gjorde sina bästa framträdanden grät folk hejdlöst, vilket de på den tiden sedan kunde berätta om i de forum som fanns.  Amanda använde det som kallas metodskådespeleri, total inlevelse, en gång så framgångsrikt att hon fick en ut-ur-kroppen-upplevelse och uppifrån taket såg sig själv stå på scenen. Don’t try this at home.

För säkerhets skull ska jag kanske påpeka att jag inte tycker Matilda Melin ska försöka imitera Amanda Jenssen, åla sig på scengolvet eller ge kameran den berömda  om-farbror-följer-med-upp-i-skogen-ska-farbror-få-en-pilsner-blicken. (Även kallad skogsrået.) Alla är olika och alla kan bara vara sig själva. Vad jag menar är att bra sång och rena toner inte är det enda som avgör om man fungerar som artist.

Tevetittarna har en tendens att rösta på den som verkar rejäl och trevlig, kanske på den man skulle vilja ha till kompis och som dessutom sjunger bra.

Men i det långa loppet är det magin som avgör, den magi som skapas mellan scen och salong eller när artisten lyckas beröra genom de miljoner bildskärmar vi numera lever våra liv genom.

.

Hem